El Caminos historia
El Caminos historia
Sankt Jakob - Santiago - Saint James
El Caminos historia börjar på 800-talet, när kvarlevorna efter aposteln Sankt Jakob ska ha hittats i Iria Flavia (nuvarande Padrón) i Galicien. Iago är spanska för ’Jakob’ så det är efter Sankt Jakob som Santiago har fått sitt namn. På engelska heter han St. James. Jakob var alltså en av Jesu tolv lärljungar och bror till aposteln Johannes, upphovsmannen till Johannesevangeliet.
Enligt sägnen seglade Jakob till Kap Finisterre vid den Galiciska Atlantkusten, tio mil väster om nuvarande Santiago de Compostela, för att missionera cirka år 40 efter Kristus. Finisterre var då en av kelternas viktigaste kultplatser. Iberiska halvön styrdes till stor del av romarna och man vet att sjöfarare mellan Palestina och exempelvis de brittiska öarna passerade Finisterre, så det är praktiskt möjligt att Sankt Jakob verkligen har varit på platsen. Det finns dock inga skriftliga källor som bekräftar det.
Herodes gör Jakob till den förste martyren
Missionerandet gick inte så bra för aposteln. Han lyckades enligt legenden bara övertyga en enda kelt att byta religion, så han återvände till Jerusalem i så gott som oförrättat ärende. Där hamnade han i onåd hos den romerska ståthållaren Herodes Agrippa I, och halshöggs. Därmed blev han den förste av apostlarna att bli martyr. Jakobs lärljungar ska då ha fraktat den nyblivne martyrens kvarlevor tillbaka till Galicien och begravt dem där. Hur denna transport gick till finns det flera myter omkring. Vissa säger att hans kropp fraktades på ett skepp av sten, uppburet av änglar. Sankt Jakob och två av hans lärljungar ska då ha begravts i en krypta nära dagens Padrón.
Sankt Jakob "hittas" och blir Santiago Matamoros
800 år senare pågick strider på den Iberiska halvön (dagens Spanien) mellan kristna folkgrupper i norr och de stora muslimska områdena i söder (de så kallade morerna). Sägnen säger att en eremit, eller möjligen fåraherde, vid namn Pelagio lockades till Sankt Jakobs begravningsplats vägledd av en starkt lysande stjärna. Biskopen bekräftade att det verkligen var helgonets kvarlevor som fanns där. Beviset skulle vara att det fanns tre skelett i graven, varav ett var halshugget. Påven accepterade detta bevis utan tvekan och utfärdade omgående ett äkthetsintyg. Kvarlevorna flyttades efter ett tag uppåt och inåt landet till det som idag är Santiago de Compostela, för att inte riskera att graven skulle plundras av vikingar och andra. Kyrkklockorna i Santiago de Compostela lär trots det ha blivit ett byte för plundrande Vikingar, men graven förblev orörd.
De splittrade kristna grupperna hade svårt att få framgångar i korståget mot de mer sammanhållna morerna. Det sensationella fyndet av en av Jesus mest älskade apostlar utgjorde därför en fantastisk propaganda i kriget. Så prominenta reliker stärkte den religiösa kampviljan. Sankt Jakobs ande sägs till och med ha medverkat själv i ett slag mot morerna i Rioja år 844. Vålnaden skulle då ha ridit runt på slagfälten och dödat morer. Därför avbildas han på tre olika sätt i kyrkorna längs vägen. Vi ser ofta den fredliga pilgrimsvarianten; “Santiago Peregrino” med vandringsstav och vattenkalebass, men också ibland den mer bloddrypande “Santiago Matamoros” – mordödaren, till häst och med draget svärd. Den tredje versionen är Santiago Apostol (Aposteln).
Jakobs ben anses alltså än idag vara begravda i en silverkista under högaltaret i katedralen i Santiago. Att gå ner i kryptan och se på kistan är mer eller mindre obligatoriskt även för dagens pilgrimer. Till ritualen hör också att gå uppför en trappa bakom högaltaret och krama en staty av Sankt Jakob. (Ritualen togs bort under pandemiåren men återinfördes igen 2023.)
Alfonso den kyske blir el Caminos första pilgrim
Kort efter upptäckten av Sankt Jakobs grav ska kung Alfonso II ”den kyske”, av Asturien ha vallfärdat till graven. Han utgick från Asturiens huvudstad Oviedo och följde sträckningen som idag kallas Camino Primitivo, vilket betyder ”den ursprungliga vägen”, inte ”den primitiva”. Därmed uppstod den katolska traditionen att pilgrimsvandra till Sankt Jakobs grav för att få syndernas förlåtelse. Den första riktiga guldåldern var mellan 1100 och 1300-talen. Pilgrimerna var oftast hängivna kristna men det var inte ovanligt att brottslingar dömdes att göra en botgöringsvandring till Santiago de Compostela som straff. Rika personer kunde hyra en pilgrim som vandrade i deras ställe. Eftersom medeltidens pilgrimer vandrade hela vägen hemifrån (och tillbaka igen), var de än bodde, så finns det många olika Caminovägar till Santiago. Tidvis har krig eller rövare också gjort områden farliga, vilket har ändrat sträckningarna från en tid till en annan.
Codex Calixtinus - den första guideboken
Det som brukar kallas ”den första guideboken” till el Camino skrevs 1139. Formellt står påven Calixtus II som författare men den verklige skribenten var pilgrimen Ayrneric Picaud. Verket kallas Codex Calixtinus och förvaras i katedralen i Santiago. I den framgår hur hårt livet som pilgrim kunde vara på medeltiden. Det fanns gott om rövare och samvetslösa människor som på olika sätt försökte plundra dem som vandrade mot Santiago. Moderna pilgrimer som klagar över att det är många vandrare på vägen till Santiago kan betänka att det på medeltiden snarare var regel än undantag att vandra i grupper. Det blev helt enkelt säkrare så.
Compostela - ett stjärnbestrött fält
Vad ordet ”Compostela” betyder är forskarna oense om. Vissa menar att namnet syftar på stjärnan som vägledde eremiten/herden Pelagio till fältet med Sankt Jakobs grav. Andra hävdar att det är en variant av det romerska ordet för ’begravningsplats’. Mer poetiskt, enligt tolkningen som de flesta har fastnat för, betyder ”Compostela” ’många stjärnor’, syftande på att Vintergatan syns på himlavalvet parallellt med Caminons sträckning från öster till väster. Vintergatans stjärnor vägleder vandrarna framåt på vägen.
Svenska pilgrimer på medeltiden
Även många svenskar vallfärdade till Santiago. Två av dem var heliga Birgitta och hennes man Ulf Gudmarsson som vandrade vägen till Santiago 1341-42. De pilgrimer som utgick från Stockholm samlades ofta i grupper vid Sankt Jakobs kyrka intill Kungsträdgården innan en båtfärd ner till kontinenten sedan vidtog. (En äldre version av kyrkan – inte den nuvarande, röda.) Att alla pilgrimer vandrade hela vägen är alltså inte helt sant. Båtfärden från Sverige kunde gå till olika hamnar på kontinenten. Det var inte helt ovanligt att skandinaviska pilgrimer anlöpte hamnen i Ferrol eller A Coruña för att sedan följa det som idag kallas Camino Inglés (Engelska vägen).
Vår tids Camino
Från att under en tid på 1900-talet varit nästan bortglömd har El Caminos popularitet vuxit lavinartat under 2000-talets två första decennier. Det som oftast kallas El Camino i vår tid är sträckan från Saint-Jean-Pied-de-Port i franska Pyrenéerna till Santiago de Compostela. ”Franska vägen”, eller ”Camino Francés”, är ett mer exakt namn. Den har länge varit den i särklass vanligaste rutten och här är servicen med härbärgen och annat som mest utbyggd.
Det ständigt ökande antalet pilgrimer på 2000-talet har gjort att fler och fler upptäcker de andra vandringsvägarna till Santiago, som exempelvis Camino Portugués, Camino Inglés eller Camino del Norte. Den katolska prägeln är fortfarande stark, men många pilgrimsvandrar idag av mer fria skäl, själsliga eller andliga. En minoritet av de som vandrar säger att de inte har några som helst spirituella avsikter med sin vandring.
Det keltiska arvet?
Vissa anser att vandringarna längs El Camino har betydligt äldre anor och att slutmålet förr var Atlantkusten – ”Finisterre” betyder ’världens ände’. Klart är att romarna hade en väg som till stora delar överensstämde med dagens Camino, vilket märks tydligt på flera ställen även i vår tid. Det är inte orimligt att tänka sig att de som färdades på vägen även tidigare hade andliga ärenden ut till de keltiska kultplatserna vid kusten.
Den keltiska traditionen talar om en ö dit de avlidna kom efter kroppens död. Ön kallades Tír-na-nÓg vilket betyder ungefär den eviga ungdomens ö. Dit kunde man bara komma efter att ha genomfört en lång och mödosam vandring. Legenden placerade den i havet väster om Kap Finisterre. På klippan där fyren numera ligger, fanns ett keltiskt tempel med ett solaltare – Ara Solis. Att kelterna dyrkade solen ute på Kap Finisterre är inte konstigt. Även idag samlas vi som vandrat hit på klippan vid solnedgången och hänförs av att se solskivan sänka sig i Atlanten. Enligt uråldriga traditioner är öst förknippat med födelse, och väst med döden (eller snarare övergång till ett annat tillstånd i ett evigt kretslopp). Intressant nog kändes hela min första Caminovandring som en lång metafor för livet självt.
Är Sankt Jakob-legenden sann?
Att Jakob verkligen har existerat är forskarna överens om, men om han reste till Galicien är mer osäkert. Delar av Sankt Jakob-legenden i Spanien är tveklöst påhittade, men huruvida allt är fantasier finns det ingen som kan veta med säkerhet så här nästan 2000 år senare. Människor reste mycket även vid den tiden, inte minst runt medelhavet och det är känt att många gav sig ut i världen för att missionera om den nya läran som sedan skulle bli kristendomen.
För min egen del är det egentligen helt oviktigt vad som är sant eller inte. På något sätt har alla vi som vandrat till Santiago de Compostela i över 1000 år förverkligat legenden, var och en av oss. Bilderna och statyerna längs Caminovägarna av Jakob i pilgrimsmundering, gör honom för mig till en slags sympatisk kompisfigur på vandringen. Alla hängivna pilgrimer som genom århundradena har utstått hårda strapatser på vägen är också vördnadsbjudande. Sankt Jakob kan få stå som symbol för styrkan och hängivenheten som förde oss fram till målet.
