Vissa anser att vandringarna längs El Camino har betydligt äldre anor och att slutmålet förr var Atlantkusten – ”Finisterre” betyder ’världens ände’. Klart är att romarna hade en väg som till stora delar överensstämde med dagens Camino, vilket märks tydligt på flera ställen även i vår tid. Det är inte orimligt att tänka sig att de som färdades på vägen även tidigare hade andliga ärenden ut till de keltiska kultplatserna vid kusten.

Den keltiska traditionen talar om en ö dit de avlidna kom efter kroppens död. Ön kallades Tír-na-nÓg vilket betyder ungefär den eviga ungdomens ö. Dit kunde man bara komma efter att ha genomfört en lång och mödosam vandring. Legenden placerade den i havet väster om Kap Finisterre. På klippan där fyren numera ligger, fanns ett keltiskt tempel med ett solaltare – Ara Solis. Att kelterna dyrkade solen ute på Kap Finisterre är inte konstigt. Även idag samlas vi som vandrat hit på klippan vid solnedgången och hänförs av att se solskivan sänka sig i Atlanten.  Enligt uråldriga traditioner är öst förknippat med födelse, och väst med döden (eller snarare övergång till ett annat tillstånd i ett evigt kretslopp). Intressant nog kändes hela min första Caminovandring som en lång metafor för livet självt.